Sommarregn

Jag är blöt. Pissblöt. Kläderna klistrar sig fast på kroppen och armar och ben är som isbitar. Regnet fortsätter obönhörligen att falla.

​

Söndag förmiddag. Jag beger mig ut på min vanliga promenad. Väderleksrapporten säger att det ska komma lite regn, men hur mycket kan det komma? Famous last words. Jag tar min regnjacka (vattenavstötande, inte vattentät) över armen och beger mig ut. När jag kommer ut på gården kommer det några vattendroppar. Jag tar på mig jackan för säkerhets skull.

​

Halvvägs igenom min promenad är jag framme för att köpa kaffe. Jag ser ut som en dränkt katt. Baristan tittar på mig med medlidande, och föreslår att jag ska sitta ner en stund på serveringen innan jag beger mig ut igen. Jag konstaterar torrt (pun not intended) att jag redan är så blöt att det inte kommer göra någon skillnad. Han tycker synd om mig, det syns. Kanske tycker han att jag är lite konstig. Det gör inte så mycket, jag är van. Jag tar min kaffe och ger mig av. Funderar en sekund över förnuftet i att dricka islatte en sådan här dag.

​

Regnet öser ner nu, men jag måste ju ta mig hem. Ta en taxi (eller en buss) skulle ju vara att ge upp. Bara fegisar backar för lite vatten. Det är i alla fall vad jag säger till mig själv, men ju längre jag går desto buttrare blir jag. Och våtare.

​

Halvvägs hem avtar regnet lite, nu är det mer ett lagom strilande. Jag får ett infall och fäller ner luvan på jackan, vänder ansiktet mot regnet. Plötsligt fylls jag av en intensiv känsla av att vara levande. Vad bryr jag mig om att jag är kall och blöt? Världen är härlig, full av möjligheter och nya erfarenheter. Just nu, i denna sekund, är allt fullkomligt perfekt.

​

Jag fortsätter hemåt, nu med luvan nere, tillfreds. Plötsligt landar en stor droppe mitt på min nästipp med ett plask. Jag ler. Åt vattendroppen, åt regnet, åt världen.

​

Life is good.