I ett tidigare inlägg pratade jag om att det går upp och ner i livet, och att det är naturligt. Det är det. Precis som att det är naturligt för mig att det går upp och ner i mitt liv. Bara det att jag har bipolär sjukdom, och det medför fluktueringar på ett helt annat sätt. De senaste sex månaderna har det varit mycket turbulens. Det kan bero på - och är dessutom ganska troligt - att min läkare och jag beslöt att göra ett försök med att sätta ut en medicin. Låt mig förklara: Jag hade lidit av svår trötthet i många år, och det hade tagits prover och gjorts undersökningar. Nästa steg var utredning på specialistmottagning i Stockholm. Men den här medicinen, man kunde ju bli trött... I våras gjorde vi ett försök. Efter några månader såg vi resultat. Jag låg inte till sängs i flera timmar varje dag, och när hösten kom orkade jag lika mycket som någon annan. Det var berusande. Tyvärr tenderade jag istället att ha en dygnsvila på två timmar. Mitt mående svängde alldeles för mycket. Sjukhusvård. Ny medicin sattes in, gammal sattes ut, nya ordinationer, ännu mer nytt. Inget hjälpte. Mitt mående fortsatte att fluktuera bortom kontroll. Jag började inse att något måste göras. Så igår satte jag mig ner och författade "En omsorgsfullt utarbetad plan". En livsplan. Min plan är inte enkel, och inte kort, men den bör vara effektiv. Mycket rutiner, många nya regler. Regelbundet med motion, mat och sömn. Hålla uppe social stimulans, och lära mig vad mina styrkor och svagheter i vardagen ligger. Vara noga med mediciner. Det blir ett A4 när det är klart. Idag träffade jag min läkare. Vi kretsade kring grötfatet lite, jag hade andra frågor som jag ville reda ut först. Men sen kom vi till frågan om mitt mående, och vi sa mer eller mindre i kör: "Jag har funderat, jag tycker att vi sätter in den gamla medicinen igen." Båda var vi lite ledsna, vi visste ju hur biverkningarna ser ut, men vi är överens om att det är värt det. Att vara trött och må bra är faktiskt bättre än att vara en levande jo-jo. Så nu sitter jag här. Första tabletten är svald och jag är på väg tillbaka. Till ständig trötthet och ständigt oförstående. Frasen: "Men du låter ju så pigg!" borde förbjudas i lag. Ett liv där allt handlar om att spara energi. Där inte mycket händer, och där skedarna alltid är för få. Ett liv i frustration, men också i balans. Och betänk; å andra sidan slipper jag hallucinationer, psykoser, katastrofalt dåligt självförtroende, bråddjupa depressioner och en ständig irritabilitet som driver sambon från vettet. Min omgivning kommer uppskatta det, jag lovar. Och jag? Jag tror att det är värt det. I somras öppnades en dörr för mig, med möjlighet till ett liv med normal energimängd. Fantastiskt. Men nu... Nu sitter jag här, med huvudet bortvänt, och hör hur den öppna dörren glider igen och noggrant stängs. Jag suckar... och funderar. Om det är snöstorm och -25 grader ute, och man själv sitter inne vid brasan, då är det inte så dumt om dörren stängs. Eller hur?

Jag hatar kyla. Riktigt, riktigt mycket. Det konstiga är ju att -12 klarar jag bra, utan större gnäll. Men nu. -3 grader, och luften går att skära med kniv, så fuktigt är det. Jag drar ner mössan över öronen och slänger på mig en extra tröja. Lika förb***at fryser jag så jag skakar. Tårna domnar sakta bort i skorna. Idag hatar jag vintern. Nyårspromenaden i all sin snötyngda prakt är glömd. April, tack? Jag fick i julklapp en axelremsväska, stor nog att rymma min dator och lite till. Den är svart, och jag har fått bestämma trycket själv. På framsidan är det en söt råtta, och texten "Just a girl who loves rats". (På baksidan är det en EKG-kurva som blir en råtta på mitten.) Men, när jag satt där och designade så slogs jag av en tanke. Jag har ju letat efter en svart tygpåse att bära över axeln så länge, och här finns en. Jag får till och med välja tryck själv. Så jag passade på att beställa en tygpåse också. Så här blev den att se ut, vad tycker ni? Skadar ju aldrig att försöka locka till sig en extra läsare... En rolig liten detalj är att jag betalade för hemkörning, och i sista sekund slängde jag med spårning av paketet också. Så vad hände? Eftersom jag hade spårning på paketet såg jag när det anlände till Arlanda, och därifrån dyker det upp ett meddelande från chauffören: "Nej, tyvärr, adressaten var inte hemma, så jag får köra till ett uthämtningsställe istället." Hur mycket ska vi sätta på att det var samma med samtliga paket i hans bil? Jag blev sur som citron, och skrev ett långt brev till dem där jag skällde ut dem efter noter för att de sätter det här i system. (Det är tredje gången det händer mig.) Idag ramlade det in två svar. Jag är extra nöjd med: "As an apology for the trouble, I have sent you a coupon for free shipping on your next order. I know this won´t make up for the inconvenience that has been caused by UPS, but it is something to say that we are sorry." Jag börjar skratta varje gång jag läser det. Det är ju snällt av dem och så, men jag gillar inte folk som har ryggraden i fickan medan de kysser mina fötter. Och för övrigt snöar det här idag. We are not amused. Jämna plågor, kanske? Saker går upp och ner, inte bara i mitt humör. Och även om jag, uppenbarligen, förespråkar balans över allt annat, så kan det vara bra att acceptera att livet generellt ser ut så. Vi upplever lycka, och vi upplever motgångar. Föreställ dig hur det skulle vara annars? En enda lång, grå massa. Vi behöver våra lyckokickar. Och när pendeln svänger åt andra hållet? Det har redan sagts bättre av någon annan: "Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är." Erik Blomberg (1920)

Jag har en vana som tydligen inte delas av så många andra - jag ser om filmer. "Vadå?" säger du, "jag ser visst om filmer också." Jo. Fast jag pratar mer om att se samma film fyra-fem gånger på en månad. De flesta ser inte om en film så många gånger på sin livstid. För ungefär sex veckor sedan låg jag på en främmande säng, i ett främmande rum, omgiven av främlingar. Världen var inte så kul. Lite håglöst plockade jag fram plattan, och tänkte vad som skulle visa sig vara en mycket god tanke: "Disney har gjort en Live Action version av Mulan, kanske skulle man se vad det är?" Mulan var från början en animerad film, och en av Disney's "klassiker", nummer 36 i raden. Den kom ut 1998, och berättade i seklets sista skälvande ögonblick en historia om en ovanlig kvinna. Legenden om Hua Mulan, som kan dateras tillbaka till 500-talets Kina. Den animerade filmen är tyvärr en söt Disney, en bra story, men inte en av deras bästa filmer. Man har tagit en åldersmässigt imponerande legend, och lagt saker tillrätta för ett auditorium av 5-åringar. Den innehåller istället de gulliga, tokroliga händelser man förväntar sig i en Disney. Tecknade "Mulan" från 1998 - se den om ni vill, eller låt ännu hellre bli. "Disney Live Action" är, som jag kanske ska förklara, en vanlig spelfilm med skådespelare. Man har gjort vanliga filmer av sina klassiker. Reviderat för en mognare publik. Generellt har man lyckats över alla förväntningar, och 2020 släppte man Live Action Mulan. Fullträff. I utkanten av Kejsardömet bor lilla flickan Mulan. Hon är född med en förmåga att kontrollera sig själv och sin kropp, genom något som lättast beskrivs som meditation och total närvaro i både kropp och sinne. "Tranquil as a forest but on fire within". Hennes far förklarar dock sorgset för sin begåvade lilla dotter att de här förmågorna är till för krigare. För män. Enbart för män. Hon måste nu, och för resten av sitt liv, dölja sin förmåga. Men efter några år, när Mulan precis blivit giftasvuxen, händer det något. Kejsardömet hamnar i krig, och varje familj måste sända en krigare för att ta sin plats i armén. Mulans far är gammal och sjuk, och har inga söner. Att neka inkallningen från Kejsaren är ju dock omöjligt. Hellre än att se sin älskade far - som redan överlevt ett krig - bege sig iväg mot sin död, rymmer hon från allt hon älskar. Hon rymmer, och tar hans plats i armén. Förklädd till man. I armén lär hon sig mycket. Om att vara ensam, om att ha en hemlighet som kostar henne hennes liv om hon blir avslöjad. Men också om gemenskap, vänskap och utvecklingen av sina förmågor. Hon lär sig också de tre pelarna som deras rörelse bygger på; att vara Modig, Lojal och Sann. Men kan du svära en ed att vara sann, när du inte är sann mot dig själv? Den här versionen har 13-årsgräns, men trots att den innehåller en del stridsscener är det gjort på ett dämpat sätt. Inget blod, inga otäcka detaljer. Ganska skönt, tycker jag. Istället fokuserar filmen på Mulans utveckling som människa, på hopp, på gemenskap. Det är inte de yttre striderna som är det viktiga i handlingen, de är bara detaljer i en världslig intrig, utan de inre. Och det är inte bara Mulan som tvingas ifrågasätta sig själv och sin världsbild. Jag tänker inte säga hur det slutar, men Disney lyckas peta in några klassiska koncept. "När nöden är som störst är hjälpen som närmast", "Högmod går före fall" och "I schack står bönderna närmast kungen". Slutligen tycker jag kanske att filmens avslutande citatet är lite för avslöjande, men trots allt en mitt i prick sammanfattning av berättelsen om Hua Mulan, så varsågod: "The girl became a soldier, the soldier became a leader, and the leader became a legend." Jag låg där på sängen som en främmande fågel, en fågel som just insett att det var mitt i natten. Jag skulle ju bara se 10 minuter - den var nu pausad efter halva filmen... Sängdags, och dagen därpå kunde jag avnjuta resten. Jag var fast. Redan från början fick den mig att rannsaka mig själv. Var jag sann mot mig själv? Lever jag ett liv där jag bara ser ut som det förväntas av mig? Vilka regler - satta av eller för andra - följer jag? Jag tror det är frågor som vi alla kan behöva ställa oss ibland. Och filmen? Jag började se om den samma kväll.

Jo, jag vet, det är några dagar sen, men bilderna blev liggande. Här är i alla fall bilder från min promenad, i ett sista härligt avsked av 2023: Redan på gården ligger det massor av snö, och träden ser ut som att de haft en dust med en cotton-candy-maskin. Inlindade i fluffigt vitt, som rimligtvis borde falla ner av gravitationen. Vinterns lagar äro outgrundliga. Jag lämnar bostadsområdet och kommer ut i parken. Vet du vad? Du vintermotståndare - som ofta är jag - vet du vad jag insett? Vintern är vacker. Jag får min kaffe - eftersom Espresso House är stängt (!) - på en annan coffee shop. Kvinnan som hjälper mig är supertrevlig, men kaffet är superläskigt. Ett bevis på hur mycket ett trevligt bemötande kan betyda: Kaffet smakade vidrigt. Men är EH stängt igen så är jag beredd att gå tillbaka dit, bara för den trevliga kvinnans skull. Bamse sa en gång i forntiden: "Fem minuters vänlighet är väl använd tid." (Det här var någon gång i åttiotalets början, och jag fyllde fortfarande ensiffrigt, så ha överseende med mig om jag inte får alla orden rätt.) Vänlighet, omtanke och uppmärksamhet när det gäller din nästa - det är bra saker. Även om det är en total främling. Jag tror på balansen, den som syns i många av våra religioner, som säger att det vi ger får vi tillbaka. Vad tror du på? Men nu ska vi inte diskutera religion, och vem som tror på vad. I stället tittar vi när jag går genom grannskapet, och hittar en översnöad buske, fylld med kulörta lampor. (Det borde gå att se om du förstorar bilden.) Det är en himla massa snö... En panorama på väg in i parken igen Tillbaka på gården, nu från andra hållet. Snöhögarna står höga, och cyklarna kommer knappast ut. (Jo då, det här är Uppsala, här cyklar man även i det här vädret.) Jag cyklar i och för sig inte, och min nyårspromenad för 2023 har nått sitt slut. 31 januari 2023. Tio dagar sen. Kan ni tänka er att med undantag för ett par dagar har det snöat varje dag sen dess? Nu är det plusgrader, men ni kan föreställa er hur det såg ut innan det började smälta. Ikväll - nå ja, klockan är inte mer än tjugo i fyra - har jag en utsikt som får mig att tappa andan lite. Flytande eld sträcker sig över himlen. Vart tog draken vägen? Tio minuter senare har elden slocknat, men glöden finns kvar... Jag ser himlen tystna, svalna, suddas ut. Klockan är fyra, och det är mörkt. Jag? Jag ska gå och förbereda maten. Middagsgäst ikväll, då får man ordna lite extra. Eftersom jag gillar vegetariskt blir det rostade grönsaker i ugn, grillad vitlöksmarinerad aubergine, serverat med en fetaost-creme med honung och valnötter. Kanske kommer recept som lite inspiration! Gott nytt år - fast lite sent!

Hej! Idag är det en lite annorlunda blogg. Jag har funderat lite på vad mina läsare tycker om, och jag famlar fortfarande i mörker. Jag har fått några kommentarer - aldrig två på samma inlägg dock - men att döma av två av kommentarerna är konst intressant. Inte så bra underlag för en statistisk undersökning... Så jag gör så här - en omröstning. Ni får svara här nedan på vad ni vill läsa om, och så får jag se om det än något jag ska öka eller minska. Jag vet ju inom vilka ämnen jag har fått träffar från Google - vilket väger tungt - men det avslöjar jag efter att vi fått resultaten av omröstningen! Det finns åtta alternativ (se till att du ser alla) - du får välja hur många eller få du vill. Tänk dock på att begränsa dig till de du tycker bäst om. Känn full frihet att lämna ditt svar, det kommer inte visas vem som svarat vad! Innan vi startar vill jag be om något. Snälla, ta dig tid att svara. Det betyder otroligt mycket om jag ska hålla energin uppe för att driva den här bloggen. Det syns inte, men jag lägger flera timmar om dagen bara för att hålla den flytande. Att ge feedback är det bästa sättet att visa uppskattning för mitt jobb. Så lägg 20 sekunder på att klicka på några rutor, ok? 😉 För min skull. Jag uttrycker mitt djupaste tack för det! Dina svar betyder otroligt mycket! Nu ska jag ta med mitt kaffe och släppa datorn. Det är bra det med. Färg och form på fri hand, i min älskade Bullet Journal. Du kan läsa mer om det på vanjalina.se . Tack igen för din hjälp! /Koffelin

2 port Tid: 15-20 min Vegan: innehåller honung, använd olja istället för smör Ett riktigt enkelt och snabblagat recept på honungs-glacerad paprika med ingefära. Större delen av tiden sköter sig paprikan själv i stekpannan, och ger dig möjlighet att göra annat under tiden. (Huvudrätten, till exempel.) Den söta paprikan fungerar bäst i rollen som tillbehör, bland annat som alternativ till sådant som picklad lök eller andra inlagda grönsaker. Ingredienser: ½ paprika 1 msk flytande smör/olja ca ½ msk flytande honung 1 krm malen torkad ingefära Gör så här: Skär paprikan i ganska tunna strimlor. Smält smör/olja i en stekpanna på hög värme. Drag ner värmen till medium och lägg i paprikan. Stek paprikan i ca 10 min, eller tills den har fått färg. Ringla över honungen. Rör ofta och noga i botten från och med nu. Strö över ingefäran och rör ordentligt. Låt paprikan steka ett par minuter till under regelbunden omrörning. Servera! Paprikan är god som kompanjon till grillat, men fyller sin funktion som tillbehör till nästan vad som helst. En god ostpaj, till exempel. Bon appetit!

4 port Tillagningstid ca: 30 min Vegan: Byt smör mot olja Ingredienser: 6 skivor ljust eller halvgrovt bröd (gärna fryst) 2 msk smör 2 msk rapsolja 1 vitlöksklyfta eller 1 tsk vitlökspulver Salt Gör så här: Förberedelser: Skär bort eventuella kanter på brödet. Skär brödet i tärningar.* * Ca 2,5 x 2,5 cm ger mjuka krutonger med frasig utsida. * Drygt 1 x 1 cm ger mindre krutonger som är knaprigare/torrare rakt igenom. Fruset bröd är lättare att handskas med, och man riskerar inte att klämma ihop brödet som man ofta gör om det är färskt. I stekpanna: Tag fram en stor stekpanna (eller två medelstora). Smält smöret och oljan Lägg i brödet Stek under omrörning tills krutongerna är gyllenbruna I ugn: Sätt ugnen på 225℃ Smält smöret och blanda med 1 msk olja. (Eller använd färdig "Smör- och rapsblandning.) Bred ut brödkuberna i en ungsfast form eller långpanna där de inte ligger ovanpå varandra. Ringla över smöret. När ugnen är varm, sätt in krutongerna i mitten av ugnen, rör om då och då. Låt stå tills de får en gyllene ljusbrun färg. Tag ut formen/långpannan ur ungnen. I stekpanna och ugn, fortsättning: Riv vitlöken och blanda den med 1 matsked olja, eller använd torkat vitlökspulver. Ringla/strö vald vitlök över krutongerna. Rör omsorgsfullt. (Värm inte mer efter att du haft vitlökspulver på, det bränns lätt vid.) Salta och rör om ordentligt. Låt dina vitlökskrutonger svalna. (Serveras de till soppa, ställ fram i en skål/portionsskålar på bordet, så man kan ta för sig lite i taget. Lägger man i allt från första början blir krutongerna gärna mjuka och oaptitliga.) Bon appetit!

2-3 port Tidsåtgång: Ca 20 - 25 min. Ej vegan Ingredienser: 1 dl röda linser (torkade) 390 g finkrossade tomater 2 tärningar hönsbuljong 1 krm curry (stark) 1 krm spiskummin ½ krm gurkmeja lite malen kardemumma (eller ~3 hela kärnor) lite torkad ingefära (eller gärna riven färsk) en skvätt soja lite salt ½ dl grädde ½ dl creme fraiche 4 msk majonnäs 4 stänk tabasco en nypa socker nymalen svartpeppar lite salt Gör så här: Koka upp linserna med hönsbuljongen i en stor kastrull. (Gärna3 liter.) Börja med att tillsätta vatten så att det täcker linserna och ungefär 5 cm till. Låt koka på medelhög värme i ca 15 min eller tills linserna börjar koka sönder. Rör regelbundet med en kraftig visp. Om linsbasen blir för tjock kan du tillsätta lite mer vatten. Under tiden som linserna kokar är det lagom att göra såsen Blanda creme fraiche och majonnäs. Häll i 4 stänk tabasco. (Ökas eller minskas beroende på önskad hetta.) Rör ner en liten nypa socker. Smaka av med nymalen svartpeppar och lite, lite salt. När linserna börjat koka sönder tillsätts tomaterna. Koka upp under ganska kraftig omrörning (för att fördela linserna), och späd under tiden med vatten till önskad konsistens om det behövs. Strö över curry, spiskummin, gurkmeja, kardemumma och ingefära. Rör noga. Häll i en skvätt soja. Smaka av med salt om det behövs. Tag kastrullen med linssoppa från värmen och tillsätt grädden. Bon appetit!

Jag vaknade i morse, pysslade lite med foto, och insåg sedan att dagen bjuder på en rad insikter: Igelkottar är söta, men man ska inte nödvändigt försöka vara en av dem. Om du låter andra personer döma dig och ditt liv, försäkra dig om att de i alla fall har tillräckligt på fötterna. Har du identifierat problemet är det hög tid att göra något åt det. Det är skillnad på kausalitet och korrelation. Allt blir bättre med kaffe och en sol som skiner! Jag känner mig full av... inte nödvändigtvis energi, men målmedvetenhet. Men jo, energi också. Massor. Kanske är all denna energi ett dåligt tecken - jag konsulterar min krisplan - hmm.... Ser inte helt bra ut. Idag blir det andas djupt, slappa i soffan och titta på "Percy Jackson and the Olympians", och lite avslappning med min Bullet Journal. Kanske time blocking, och ge mig möjlighet att publicera det här senare. Känslan av att det ändå inte finns något jag inte kan göra, är helt klart en dålig sak. Well, now I'll go back to the basics. Lugn, låga stimuli, avslappning. Balans.

Ville bara dela med mig av en av de underbaraste dikter jag vet. Det är inte svårt att identifiera sig med den, och jag känner alltid ett litet igenkännande, andlöst "Oh" när jag konfronteras med den. Sorg, lycka, och beundran. Läs och njut! "Av ständig oro" av Nils Ferlin (Ur Barfotabarn 1933) Av ständig oro för stort och smått jag blev alltmera en igelkott. Gott folk som klampar min väg förbi de viskar ofta om hysteri. Och några talar om stämning och de moderna om hämning. Gott folk må prata vad helst dom vill: mej kryper ingen för nära till. Jag har en fullgod repertoar av tricks och konster till självförsvar. Jag önskar inte bli biten fast jag är konstig och liten. Ja, konstig är jag till övermått och en besynnerlig igelkott. Ty dessa spjut som jag sträcker ut har genomborrat mej själv förut. — Så ber jag, vänligen, bara gott folk att låta mej vara. Från Litteraturbankens sidor om Shared Reading Länk till texten: https://litteraturbanken.se/författare/FerlinN/titlar/Barfotabarn/sida/87/etext

2/1 -24. Andra januari tjugo-tjugofyra. 24-01-02 08:22. Jag tror jag börjar fatta. Det nya året är här - och en dag har förflutit. Tick tack, framtiden är på väg. "Come on boys Come on girls In this crazy, crazy world You're the diamonds, you're the pearls Let's make a new tomorrow Today" "New Tomorrow" av A Friend in London Hur är det med den där magiska nyårs-gränsen egentligen? Kommer livet bli magiskt bättre nu? Naturligtvis inte. Hyran ska fortfarande betalas, det är fortfarande vinter, och jag är fortfarande sjuk. Ärligt talat, hyran kommer att höjas, det ska bli 20 minusgrader i Stockholm, och... Hm. Att ha bipolär sjukdom är inte det roligaste man kan tänka sig, och ännu ett av mina stressområden. Man vet aldrig när jag spinner iväg åt endera hållet. Jag har ett fyra sidor långt dokument - en krisplan - med upplysningar om hur jag fungerar, vad jag ska vara uppmärksam på, och hur jag ska hantera saker. Varken vården eller min omgivning brukar slå larm, så jag behöver det. Och så, plötsligt... Jag pratade med en relativt ny kompis igår, och berättade att jag lagt nästan € 300 på min personliga blogg. Svaret? "Vänta nu, är du currently inne i en manisk period? Bara undrar; €300 känns mkt..." Ja, det är sant. En person som jag nyligen träffat, som ser sammanhangen, drar slutsatser, och utfärdar en varning för att säkerställa mitt mående och min situation. Det är det finaste någon sagt till mig på mycket länge. (Ja, ja, eller snarare nej, nej. Jag är inte manisk. Det här är en utgift som jag planerat länge, den stod ju till och med på min önskelista. Två års webhotell kostar € 270, och så lite omkostnader. Bästa utgiften på länge. Tusen tack till min gudmor som gjorde det möjligt!) Men för att snurra tillbaka. Säger allt det här något om hur det nya året kommer arta sig? Tja, jag tror ju på tecken. Små saker i tillvaron som vill ge oss en fingervisning om hur livet kommer att bli. När året börjar med uppmärksamhet och omsorg från oväntat håll... Jag tror det här året kommer bli särdeles lyckat. Inte alltid, inte hela tiden, men med stunder av glädje, värme och lycka. Låt oss bara ta vara på dem.

Ibland ser man allt i ett lite annat ljus... (Norrköping centralstation 231212) Jag finns på Instagram som @koffelin. Besök mig gärna där!