Lite kort sådär. Har du hört VoicePlay's nya? Lyssna, lyssna, lyssna! Och ja, titta gärna. "Be Prepared" kommer från Disney's Lejonkungen, och sjungs av det onda lejonet Scar, bror till Kung Mufasa. Han har sällskap av sina lömska - men inte så smarta - hyenor, och med deras hjälp planerar han att döda Mufasa. Då ska han själv kunna ta över tronen, och äntligen bli kung! Allt är gjort acapella, dvs det finns inga instrument med i låten. (Texten finns längst ner om du är intresserad.) "Brilliant, VoicePlay!", säger jag. Vad tycker du? Texten på engelska finns här! I know that your powers of retention Are as wet as a warthog's backside But thick as you are, pay attention My words are a matter of pride It’s clear from your vacant expressions The lights are not all on upstairs But we're talking kings and successions Even you can't be caught unawares So prepare for the chance of a lifetime Be prepared for a sensational news A shining new era Is tiptoeing nearer And where do we feature? Just listen to teacher I know it sounds sordid But you’ll be rewarded When at last I am given my dues An injustice deliciously squared Be prepared "Hey, did you hear that? Hmm, what's up? He's talking about the lion, yeah, the dad and the cub I think I know him What are we gonna do? We could turn him into a delicious stew Ooh, then he'll pay his price But who will be the king if we end his life Well, not Mufasa, Mufasa, Mufasa No king, no king, la, la, la, la, la, la Could someone please explain this thing?!" Idiots, I'll be the king Long live the king! It's great that we'll soon be connected With a king who'll be all-time adored, hey Of course, quid pro quo, you’re expected To take certain duties on board The future is littered with prizes And though I’m the main addressee The point that I must emphasize is You won't get a sniff without me So prepare for the coup of the century Be prepared for the murkiest scam Meticulous planning Tenacity spanning Decades of denial Is simply why I’ll Be king undisputed, respected, saluted And seen for the wonder I am Yes, my teeth and ambitions are bared Be prepared Yes, our teeth and ambitions are bared Be prepared

Idag har jag lärt mig något nytt. Jag har lärt mig vad rasism är. Jovisst, visst kan jag definitionen för rasism, visst är jag medveten om hur skrämmande vanligt det är. Jag vet vad det handlar om. Jag vet hur det uttrycker sig. Jag vet hur det låter. Jag inser hur hemskt det måste vara att bli utsatt för det, och har kämpat med näbb och klor för att förhindra och motarbeta. Och ändå - skulle det visa sig - har jag inte förstått. Jag stod och väntade på bussen, och en man med en ölburk reser sig från sin plats. Jag tänker inte upprepa vad han sa, men han vände sig tydligt till de mörkhyade på busshållplatsen, och... nej, det var extremt obehagligt. För mig. Random svensk som råkade befinna sig där. Ärligt talat, om han inte hade gått sin väg ganska snabbt hade jag nog ringt polisen Och sen såg jag henne. En ensam ung kvinna med mörk hudfärg som satt på en av bänkarna. Blicken är intensivt fäst rakt fram i ingenting. Spänd som en fjäder, men oh så behärskad. Plågsamt, otänkbart, sårbart behärskad. Det är oklart om hon tvingade sig själv att inte bryta i gråt, eller om hon bara kämpade för att inte visa alla de andra känslor som troligtvis exploderade i henne. Förövaren går därifrån med sin ölburk, hon blir kvar med skammen. Utpekad, underkänd, och tvingas lyssna och återuppleva när folk runt omkring henne började tissla och tassla om vad som har hänt. Att se henne var som ett svärd i magen. Och helt plötsligt förstod jag. Kände jag. Inte bara hade åsikten att man inte kunde behandla människor så. Att det inte bara var principiellt fel utan fel på alla fronter. För en bråkdel av en sekund gavs jag ett smakprov på vad rasism åstadkommer . Sådan smärta vill jag aldrig se igen hos en av mina medmänniskor. Aldrig.

Ni kanske undrar var jag har varit, vad som har hänt eftersom det inte har kommit några uppdateringar från mig. Livet har hänt. Inte mer komplicerat än så. På det stora hela har saker rätat upp sig ganska bra på senaste, men i gengäld har jag fått en alldeles överväldigande trötthet. "Hjärntrött", säger min läkare. "Utmattning". Fullkomligt normalt efter senaste månadernas berg- och dalbana. Jag ska ta det lugnt, inte anstränga mig för mycket, och framför allt inte vara stressad och frustrerad över min situation. Det kommer att gå över. Det tar bara lite tid. Tålamod. Så jag sover mina nio timmar. Tar mina mediciner. Lyssnar på kroppen, och ger mig ut på utfärder när kroppen säger "go". Stannar hemma med en bok när kroppen säger "stop". Tvingar mig själv att ta pauser och ger kroppen möjlighet att hänga med. Misslyckas med att hålla i bromsen på aktiviteter och går in i väggen. Sängen, igen. Ligger still med tusen saker att göra - som är en omöjlighet för mig nu - och försöker enligt doktorns order att inte vara frustrerad. Ärligt talat. Har du någon gång varit i en liknande situation, och bara... slutat vara frustrerad? Jag vill hemskt gärna veta hur det går till. Idag var en bra dag. Dessutom en röd dag. En röd, röd dag. Jag gick på promenad, och hade tur och fick se första maj-tåget när det tågade förbi. Röda fanor och fullt med människor som inte bara sitter hemma och klagar, utan har en vision om en bättre värld. Oavsett vilken röstsedel vi stoppar i kuvertet så har vi en förebild där. Orkestern spelade, det var människor som ropade, och megafonerna skrällde över folkmassan. Jag såg några polisbilar på stand-by, men det var lugnt och fridfullt. Tills en ung man plockar upp megafonen, och hans rop gjorde mig chockad in i märgen. Så säger man inte! Speciellt inte i första maj-tåget. Hur... och sen trillade tioöringen ner. "Vi vill ha sex! Vi vill ha sex! Vi vill ha sex timmars arbetsdag!" Genialiskt. Alla inom hörhåll lyssnade med spetsade öron på vad han sa. Budskapet nådde ut. Definitivt. Jag hörde också för första gången en uppdaterad version av det klassiska slagordet: "Frihet, jämlikhet och solidaritet, vi har bara en planet!" I do approve.

"Vi är på gång, vi är laddade, vi är tända," sjöng Tomas Ledin för mig när jag var liten. Och lite är det väl så vi känner nu när vårsolen tittar fram, termometern sakta pekar uppåt, och vi börjar se knoppar på träd och buskar. På min regelbundna kaffepromenad möttes jag av det här: Vi har haft några sköna dagar. En dag sträckte jag ut mig på min bekväma balkong - söderläge och vindskyddad - och termometern visade 23 grader i skuggan. Och även om termometern ute i den riktiga världen inte har visat mer än ca 6 grader, så har det fortfarande varit skönt i solen. Vårjacka på! Jo då, det kommer säkert snö igen, det gör det alltid. Men just nu, låt oss njuta av att våren är i antågande! Och hörrni, vad är det här för blomma egentligen? Första anblickens gissning tussilago var ju alldeles fel, och den är stor som en krokus men är definitivt inte krokus. Någon slags sippa? Ge mig svar i kommentarsfältet!

Jag har tidigare skrivit om hur mycket musiken betyder för mig. Hur den alltid finns med mig. Det gäller i livets alla skeden - även när min bipolära sjukdom slår till och får mig inlagd. Musiken finns där. Rummet jag och en annan patient delar på sjukhuset inbjuder dock inte till några större konserter. Det får bli lurar. Vilka behöver laddas förstås. Ofta. I det speciella laddningsrummet. (Tack P för powerbanken, den har varit guld värd!) Men det ska erkännas. Det finns tillfällen då musiken inte når fram, inte ens till den plats där jag är. Ibland är tystnaden en vän. Även för mig. Ingen vettig människa är intresserad av vad jag lyssnar på, men jag talar om det ändå. För att jag kan. Det har blivit mycket av Richard Marx's tidiga album från slutet av 80-talet, och sedan en del på Spotify's egna blandning electronic/dance. (Vilken blandning.) Men den senare innehåller bland annat min älskade Aesthetic Perfection. Härom dagen satt jag och lyssnade, när en strof utkristalliserade sig. Fram flög min Bullet Journal, och det här var resultatet: Titelcitatet är från "Var är vi nu" av Kent

Jag lever ett liv med en ständigt närvarande bipolär sjukdom. Även de dagar då symptomen är få påminner mina ständiga mediciner mig om saken. Psykisk ohälsa. Och just nu? Det är lite tungt just nu. Jag befinner mig på slutenvård. Oklart för hur länge. Men jag är glad att jag är här; ett ställe att läka, ett ställe att vila. Inga kvävande måsten, inget tungt vägande ansvar. Personalen är professionell och fantastisk, maten är underbar, de andra patienterna trevliga och sängarna... tveksamma. En av de stora problemen med att vara här är att acceptera det. Att inte försöka förneka sin situation. Att ta emot hjälp. Och så är det ofta för oss alla när vi hamnar i svårigheter av något slag. Det är svårt att stanna upp, man vill inte acceptera förlusten, sjukdomen, oturen - vad det nu är man är drabbad av. Hamnar man i situationen där man börjar förneka problemet är man ute på hal is. "Nej då, födelsemärken ska se ut så". "Han menade det inte, det var en engångsföreteelse." "Men det var ju pengar jag ändå hade över, då gör det inget att jag spelade bort dem." Jag överlåter åt Cassandra Clare att kommentera det: “This is bad,” said Jace. “You said that before.” “It seemed worth repeating.” Men om man ändå hamnar så långt är det oftast en sak som man verkligen behöver: hjälp. Däri ligger två svårigheter i sig; att be om hjälp och att ta emot hjälp. Båda två kan vara nog så svårt. I det första fallet är det ofta känslan av att inte vilja vara till besvär som sätter käppar i hjulet. Varför är vi sådana, så många av oss? Annars spökar också ofta en rädsla för att visa svaghet. Blotta sig själv. Där har vi åter igen överlevnadsinstinkten som kickar in. Inte visa flocken svaghet - då åker man ut. Men att ta emot hjälp är inte heller en dans på rosor. För en del är det stoltheten som står i vägen. Ibland är det känslan av att man inte är värd det. "Inte ska väl jag..." Eller så är man inte redo. Inte klar med sin förnekelse. Oftast behöver man ännu mer hjälp då. Men att tvinga på någon hjälp är generellt svårt... Jag får bra hjälp. Försöker att processa, förstå. Att acceptera. Det finns många saker i mitt liv som jag är missnöjd med. Saker som jag sörjer, saker som jag inte klarar av att möta, saker som helt enkelt bara gör ont. Som det ser ut nu finns det en hel del som faktiskt inte går att göra något åt. Men en del av det kan jag konfrontera. Med acceptans. Men för att använda mig av acceptans behöver jag en sanning att acceptera. Att möta. Personalen har jobbat med mig, hjälpt mig se nya vägar, nya sanningar. Där jag tidigare hade en bubblande sörja av rädsla, misstankar, oro och osäkerhet har jag nu en relativt slät yta. Förståelse. Visshet. Visst krusas den ibland, men jag har någonstans att börja. Vattendraget jag har framför mig är kanske djupt och brett, kanske tycker jag inte alls om det, men det behöver jag inte göra. Jag behöver bara acceptera att det finns där, och att det ser ut som det gör. Så nu jobbar jag på att acceptera. Saker jag vet, och saker jag känner. Det är svårare med sådant som andra vet och känner. Jag kan acceptera mina tankar, men hur ska jag kunna tala om vad någon annan vet? Vad någon annan känner? "Då är det bra att fråga," sa en klok man till mig. Men tänk om det blir fel svar? Vissa frågor vill man inte ha svar på. Jag skulle vilja avsluta med något som är applicerbart på så mycket mer än 12-stegsprogram. Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Må ni alla få sinnesro. PS. Vi fick fruktsallad till kvälls-fikat ikväll. Riktig, hemmagjord fruktsallad. (Med vispgrädde för den som ville ha det.) De skämmer bort oss. Jag är väl omhändertagen.

Jag funderade lite på det där med att känna sig - oavsett om man är det eller inte - annorlunda. Det finns väl egentligen två alternativ där. Dels har vi alternativet när du tycker att folk måste uppfatta dig annorlunda. Kanske blir du osäker på dig själv, vet inte om du passar, håller måttet. Oron dyker upp, oro och eventuellt rädsla. Det är bäst att vara som de andra djuren i flocken trots allt, annars man kanske blir utstött, får ingen mat... Nej, det ligger djupt rotat i oss att vara som alla andra, och sen kan vi prata om individualitet hur mycket vi vill. Vissa saker har vi bara med oss. Oron för att vara annorlunda är naturlig. Även när den bara finns i ditt huvud. Alternativ två är lite mer reell. Det är när andra tycker att du är annorlunda, avvikande, rent av fel. Onormal. I det här fallet ligger ju inte problemet hos dig, även om det är du som får ta konsekvenserna. Det kan vara kommentarer som skiljer en från den stora massan, åsikter om ditt utseende eller helt enkelt en tillfällig utestängning ur gruppen. "Visste du inte det, det vet ju alla.", "Stilen du kör med är väl inte så passande precis.", eller att resten av gruppen diskuterar något som du inte förstår alls. Det svider till, men det är väl egentligen ingen skada skedd. Du har bara den där gnagande känslan av att inte riktigt vara som de andra. Att vara utestängd från det som är normalt. Kommer jag bli utan mat? En sak som är lite intressant när man diskuterar "normalt", och att tillhöra gruppen, är att det beror ju på vilken grupp man hänvisar till. En kvinna med svarta kläder, lila hår och svart smink passar dåligt i det som vi till vardags kallar "det normala samhället". Men det finns ju subgrupper, till exempel där man bär svarta kläder och svart smink. Problem solved? Men nej. För subgrupperna har sina egna regler. Vilka svarta kläder man ska ha, hur sminket ska vara lagt. Vad man vet och vad man tycker. Subgrupperna - som ofta tar avstånd från den "exkluderande, normala världen" - är precis lika osäkra vatten att navigera. Oavsett hur flocken ser ut finns normen där. Och det här gör oss lite sköra i kommunikationen med varandra, eftersom vi tenderar att skaffa oss åsikter utifrån det här. Inte bara utifrån hur normen ser ut, men hur vi uppfattar den. Människan har en tendens att säga "jag har rätt så du måste ha fel" - logisk slutledning som tagit en tragisk vändning. "Så här uppfattar jag det, hur är det för er andra?" är mycket ovanligare. Det här kan generellt uppkomma av lite olika anledningar. Låt oss betänka det fiktiva exemplet om att ha svarta eller vita strumpor. Först har vi den faktiska normen: "Alla mina kompisar har vita strumpor, alltså måste det vara fel med svarta strumpor." Men sen börjar det slira lite. "Jag har inte tittat efter, men vita strumpor är ju snyggast, så det är klart att alla mina kompisar måste ha vita strumpor. Vilket gör svarta strumpor fel." Vilket slutligen tar oss till flockens alfa: "Jag tycker om vita strumpor. Alla ska ha vita strumpor. Svarta strumpor är fel. Flocken tycker om mig, så det är min åsikt som gäller." Hur kommer man åt det här? För det är ju inte ett idealt sätt att fungera. Dels finns det ett uttryck som klumpigt översatt betyder ungefär "Bara för att jag inte delar din åsikt betyder det inte att den är fel". Tolerans. Jag förstår inte att det är jag som säger det här, men det är inte alltid så att det bara finns ett absolut rätt. Sen handlar det ju också om trygghet i sig själv. Att tro på sig själv, stå upp för vad man känner, tycker och tänker. (Utan att tvinga andra att ha vita strumpor.) Oavsett hur viktig flocken är så finns det ingen annan som ska - eller kan - leva ditt liv åt dig. Men om man nu ändå drabbas av flockens brist på tolerans, av utestängning, av att vara annorlunda - räds inte. Man kan äta skalbaggar. Mycket protein, och kan rent av komma chokladdoppade.

I morse satte jag mig vid datorn och kände; "Jag vill skriva". Men jag visste inte vad. Så jag satte mig ner och bara skrev. Och titta, det blev en prompt! (Prompt = ett kortare stycke, ibland bara något enstaka ord, som fungerar som inspiration för någon annan som skriver.) Ni som skriver, eller har skrivit, ge det ett försök. Ni som inte skriver, och som aldrig skrivit något; ge det också ett försök. Se vad det blir. Det är skönt att skriva. Kanske blir det bara ett A4 till, kanske inte mer än fyra rader. Det är tillräckligt, ingen kan kräva mer. Kanske blir det en bok? Då vill jag ha en plats i tack-sektionen. Men, till berättelse-utdraget/prompten/textstycket: "Kommer hon inte snart,” tänkte han oroligt. Eller ja, Symphonus skulle aldrig vara orolig, speciellt inte över en kvinna, men… Han var otvivelaktigt lite… missnöjd. Ja, missnöjd var ordet. Han skulle aldrig ha litat på att hon skulle komma till mötesplatsen i tid – eller komma alls – och dessutom ha med sig Pumpen. Han kände hur luften stockade sig lite i halsen på honom vid tanken på det legendariska föremålet. Tankspritt lyfte han höger tumme till munnen och började oroligt gnaga på nageln. Han såg inte ut som en av Kungadömets skarpaste hjärnor, och det var han kanske inte heller, men han var helt klart en av de mest beryktade. De syntes inte heller. Men en suck tog han av sin svarta lilla mössa. Under hela sin karriär hade han alltid haft en likadan mössa. Jo, han hade bytt ut dem allt eftersom de blev utslitna, men de hade alltid sett likadana ut. Kullen var av stickad svart bomull, sen en kant i filt så intensivt svart att vissa viskade om att den var färgad med beridium, och till sist en blodröd liten fjäder över höger öra. Billiga kopior fanns numera att köpa i de flesta leksaksaffärer. Det kändes konstigt nog som det ultimata beviset på den framgång han haft i Kungadömets tjänst. Rosita vände och vred på föremålet i sina händer. Det såg inte ut som någon pump hon någonsin sett. Mer som en snäcka; en pärlemorvit snäcka som skimrade i ett spektra av pastellfärger. Ärligt talat var hon inte riktigt säker på hur man faktiskt använde den, ingen hade tyckt att hon behövde veta det. Kanske lika bra. Hon kände sig själv väl nog – och det gjorde även hennes uppdragsgivare – för att veta att hon antagligen hade dukat under för frestelsen efter tio minuter. Hon reste sig från stolen på uteserveringen bakom kyrkan. Slängde några mynt i dricks på bordet och gick därifrån. Pumpen var insvept i sin duk och låg säkert i benfickan på hennes alldagliga byxor. Hennes läppar böjdes uppåt i ett förnöjt leende när hon mindes hur hon hade lyckats få Pumpen i sin ägo. Självklart hade ingen misstänkt henne för en sekund, och det var därför hon hade blivit utvald. Hon var kanske inte lika ryktbar som Symphonus, men hon hade just därför möjligheter som han saknade. Att vara bättre lämpad – och dessutom mer framgångsrik – i ett uppdrag än den store äventyraren… Det förnöjda leendet djupnade och hon skrockade belåtet. Hon var mycket nöjd med sig själv. Kanske just därför lade hon inte märke till den blonde mannen som svängde runt kyrkan bakom henne – samma väg som hon just kommit. Samma man som satte sig ner två bord bort när hon köpte sitt kaffe. Han iakttog henne envist bakifrån, och det var uppenbart inte för hennes kvinnliga former. Han kliade sig irriterat i det centimeterlånga skägget, som om han var ovan vid det, och återgick till att stirra på Rositas benficka." Nå, då är det ju bara en fråga kvar - vad ska mästerverket vi skriver heta? Jag har några förslag nedan, vilka tycker du är bäst? Jag ser gärna era förslag också; kommentarsfältet är erat!

Jag har funderat. Sen i höstas. Då gick jag till frisören för att slinga håret, få det lite ljusare. Problemet var att min frisör konstaterade att jag skulle få en elev istället, och eleven och jag kunde inte kommunicera. Alls. "- Jag vill ha mycket slingor. Ljusa upp det ordentligt." "- Ah, ja då, jag ska göra lite slingor." "- Nej, jag vill ha mycket slingor." "- Ingen fara, jag gör inte mycket." "- Nej, men..." Efter ett tag gav jag bara upp, hoppades att det skulle bli bra. Kanske borde jag satt ned foten, vi pratar ändå 3500:- för behandlingen. Det blev inte bra. För det första var det bara en bråkdel av håret som var blekt, det mesta var fortfarande mörkt. För det andra var slingorna solida, 5 cm tjocka klumpar i håret på mig. Jag såg ut som en zebra. (Inget ont om zebror, de är vackra djur, men jag föredrar om zebraskinnet sitter på dem och inte på mig.) Muttrande accepterade jag läget och testade att färga. Jo då, det blev lite färg, men inte det jag ville ha. Tänk om jag hade blekt hela håret... Tanken bet sig fast. Men med blekning får man utväxtskarvar, fula utväxtskarvar, det blir inte alls samma sak med välgjorda slingor. Och håret tar ju stryk, ingen tvekan om det. Nu var jag ju dessutom klump-slingad, skulle det funka att bleka igen? Nej, ingen blekning. Eller.. kanske jo? Jag velade i några månader, frågade runt på olika salonger, och de var så negativa, okunniga och otrevliga. Och dyra. "Jo då, två sittningar med en veckas mellanrum måste man ha, och då blir det två tillfällen, och allt jobb, och material... 6000 - 7000:- sådär. Men det blir svårt. Vi kan förstås göra det." Va f*n, vill de inte ha kunder? Sen hittade jag NyStil Salong. Trevligaste personal jag har träffat, så professionella. Två gånger bad han att få känna på mitt hår innan han lade upp en plan för hur man skulle gå tillväga, och över huvud taget svarade på frågan om det skulle gå att göra. Priset? En tredjedel av den negativa, dyra, hopplösa så kallade frisören innan. Så jag gick dit, och bad att få boka en tid. (Äntligen!) Han tittade i bokningssystemet och frågade om det möjligtvis passade omedelbart? Ja, varför inte? Let's do this! Han hade stenkoll på vad han gjorde, olika metoder kombinerades för att ge bästa möjliga resultat utan att skada håret. Så här såg det ut efter steg ett. Vackert! Jag smuttade på mitt te och inväntade nästa sorts blekning. Jag trodde aldrig de skulle få mig blond, inte utan ett hår som var som tuggummi, men när de var färdiga med blekning och tvätt och fix presenterade han mig med ett friskt, lättkammat och vackert hår som såg ut så här: Jag är mycket, mycket nöjd, och uppmanar alla att gå till NyStil Salong på St Persgatan 26 i Uppsala! (Snett emot Kvarnengallerian.) De tar emot alla åldrar och alla smaker! Och nu? Jag tänkte ju vara blond ett tag, men jag längtar efter det röda. Kanske struntar jag i det orangea, det strular bara till det om jag ska ha lila senare. Och riktigt rött hår är vad jag behöver för att peppa mig genom resten av vintern och in i härlig vår... Att bli blond var ett stort steg, en stor förändring. Jo då, det kräver lite mod för att överföra tanken man suktar efter till handling, men ibland behöver vi förändring. Ett blekt hår, ett radikalt kortare hår (det blev jättesnyggt, Y), eller bara en ny vårkappa i vägarbetes-orange... Det är läskigt, men ofta är det något man mår bra av. Jag har autism. Jag hatar förändringar. Min värld tenderar att tilta eller rent av rasa om något skiljer sig från hur det brukar vara. Och ändå. De här förändringarna kan vara upplyftande, uppiggande, peppande och ge ditt liv det där lilla extra. Våga. Och kom ihåg vad Henry Ford sa: "Om du alltid gör det du alltid gjort kommer du alltid få vad du alltid fått." Nu ska jag gå och dricka grönt te. "Grönt te?!" utbrister du. "Men du dricker väl alltid kaffe?" Till de har jag två kommentarer: Förändring är inte alltid så illa. NyStil Salong har ett trevligt grönt te som de serverar under väntan...

Vi behöver köpa nya stolar. De vi har nu har varit lite problematiska - de tenderar att glida isär i skarvarna. En gång höll en gäst på att råka illa ur, men räddade sig i sista minuten. Vi försökte med lim, men stolarna var obevekliga. Härom dagen däremot blev det katastrof; sambon satte sig på en stol som bara föll i beståndsdelar. Ett framstycke, ett bakstycke, några stag som hängde på trekvart och den solida stolsitsen var i två delar. Vi har sju kvar - tickande bomber som väntar på att falla samman när som helst. Vi behöver nya. Exploderande stolar är väl lite extremt, men jag känner mig - lite mer bildligt talat - ofta som att jag sitter lite hur som helst på mina stolar. Jo visst, ibland sitter man säkert mitt på stolen, man är hörd, sedd och har sin plats i tillvaron. För mig är min sits ofta lite osäker dock. Det är så väldigt mycket - som man förväntas vara - som jag inte är. Arbetstagare, mamma, körkortsinnehavare, äkta maka, vid god mental hälsa, välmotionerad... Normal. Å andra sidan har jag andra - om än inte normala - kvalifikationer. Jag är gothare, autist, rått-matte, totalt insnöad på musik, passagerare på den bipolära berg- och dalbanan, kreativ, begåvad på att skriva, ordningsam... Weird, helt enkelt. Men jag har accepterat mig som den mindre normala person jag är. Var det placerar mig på stolarna har jag ingen aning om. Jag tror dock att vi upplever det här då och då, lite till mans. Den där känslan av att vara konstig. Annorlunda. Utanför. När man inte riktigt vet hur man hamnade så nära stolkanten. Det finns egentligen bara en sak att göra då. Sträck på dig. Rannsaka dig själv, och inse ditt eget värde. Var stolt över dig själv, de förmågor du har och de val som du har gjort. Oavsett om det betyder att gå ut med ett svart spetsparaply eller att stå för dina triangulära åsikter i ett sfäriskt sällskap. Är det något jag har lärt mig genom åren - alltid lite annorlunda - med NPF och sjukdom ständigt närvarande, så är det att det är inte viktigast att sitta exakt mitt på stolen. Ärligt talat, oavsett var du sitter så kan alla stolar potentiellt explodera. Och vet ni vad? Det finns pallar.

Jag har autism. Jag är en högfungerande, intelligent och kreativ autist. Och autister har generellt specialintressen där de är exceptionella. Borde inte jag också ha det? Jag har funderat. Man kan ju byta intressen. Mina nagellack kanske var ett sådant? Jag vet och kan en del, och har närmare 500 nagellack... Eller mitt skrivande? Jag kommer definitivt i hyperfokus när jag skriver. Det har blivit fyra tjocka böcker och massor av kortare berättelser trots allt. Men ändå... Det skaver lite. Det känns inte som att det passerat ett "normalt" intresse. Man måste inte vara autist för att skriva en bok, och det finns gott om hoarders som inte är ett dugg autistiska. Inget av det är saker som får folk att stirra och säga "Hur kan du det?!" Det är inte heller något som jag pratar oupphörligt om, även när omvärlden visar totalt ointresse. Något som jag är fullkomligt besatt av, dygnet runt. Nej, jag är nog en av dem som saknar specialintresse... Och sen härom dagen, så bara föll det ner i huvudet på mig. Musik. Jag förstår inte att jag inte sett det tidigare. Musiken har funnits med mig i hela mitt liv. Lyssnat och sjungit med. Från det att jag inte själv kunde starta kassettbandspelaren, via den fristående cd-spelaren och vansinniga mängder cd-skivor, till dyra högtalare av god kvalitet, equalizer och Spotify's oändliga utbud. När det gäller mina 500 nagellack kan man nog hävda att jag passerar som hoarder. Men när det kommer till musik? Hoarder räcker inte till, jag är som Kakmonstret. Jag vill varken ha lite, mycket eller mest. Jag vill ha allt. Jag sjunger glatt på James & Karins låt "Jag har aldrig sett en orm", så fort ormar kommer på tal. Sambon gråter lite, inte för att jag sjunger dåligt, men för att han verkligen, verkligen är trött på James & Karin. "Undrar om de är låååånga?" sjunger jag vidare, oförmögen att hindra mig själv. Albumet "Djurens Brevlåda" kom ut 1979. Det känns tryggt att säga att min prägling på ormsången utspelades tidigt. Det som är intressant är att jag idag, drygt 40 år senare, fortfarande kan sjunga de här sångerna. Utantill. Precis som Roxettes "Dressed for success" från "Look Sharp" (1988), Lighthouse Family's "High" ("Postcards from Heaven", 1997) eller... Jag gör det igen, eller hur? Ingen vettig människa är intresserad av att jag släpper massa artister och titlar omkring mig. Jag har en kompis som brukade läsa min offentliga dagbok online, men om han såg att det kom musikprat så lät han bli att läsa inlägget. Hur många av er är fortfarande med mig? Musik är mitt liv. Det tog ganska lång tid (typ 40 år eller så) innan jag insåg att andra människor inte lyssnar på musik konstant. Så konstigt. När jag går upp på morgonen, innan jag ens hunnit till kaffe och kläder, sätter jag på Spotify. Lämnar jag lägenheten stoppar jag in lurarna i öronen och lyssnar - på promenaden, på bussen, i affären... På kvällen stänger jag av datorn (och musiken) det absolut sista jag gör. Ibland sätter jag på en kort playlist på mobilen och lägger den på nattduksbordet så jag kan somna till musiken. Spotify rapporterar lyckligt att jag tillhör de översta 0,4% i världen som lyssnar mest. För mig är musik fysiskt. Beroende på låt så reagerar jag olika. Det vanligaste är att håren reser sig på kroppen på mig. Testa till exempel "Don't Get Any Closer" med Bebe Rexha. (Vänta på basen i första refrängen.) Eller som första gången jag hörde "Whataya Want from Me" med Adam Lambert (eller "Egoist" med Kent, när den släpptes) - tårarna bara strömmade ner för kinderna på mig. Sen har vi de låtar där det blir trångt i bröstet, och det nästan är svårt att andas, som till "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull". (Imperiets version är bra, Thåström vet som vanligt vad han gör.) Och slutligen, den där fantastiska känslan, som en elektrisk puls som går genom kroppen på mig. Börjar från huvudet och fortplantar sig sprakande ut genom kroppen. Extrem njutning - outspädda endorfiner, jag lovar. "Svart Snö" med Kent framkallar det här, om och om igen. Ja. Musik är en fysisk upplevelse. Det är något med basgången. Hur kompet ligger. Sångarens/sångerskans röstkvalitet - liksom hur röststämmorna är placerade i förhållande till varandra. Uppbyggnad. Och sen, förstås, när den växande energin släpps lös... Slutligen texten, låt oss för allt heligt inte glömma texten. Finurliga, vackra, sorgliga, hårda, roliga; alla med ett budskap som får dig att stanna lite. "När det känns som om du gjort allt, sagt allt, men inte får några svar När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod" "Svart Snö" av Kent Mycket bättre än så blir det nog inte. Musik gör mig lycklig. Musik får mig att skratta högt. Musik får mig att gråta. Musik får mig att rannsaka mig själv. Musik ger mig hemsk ångest. Musik ger mig aha-upplevelser. Musik får mig att växa som person. Musik får mig att höra till. Musik får mig att städa. Musik får mig att slappna av. Musik får mig att förstå; mig själv, andra och världen runt omkring mig. Jag har sagt det tidigare, i andra sammanhang: "Ett liv utan kaffe skulle vara outhärdligt. Ett liv utan musik är inte tänkbart." "Vem är det som hoppar hare i skogen?" sjunger Karin Liungman lyckligt. Jag blir lite lycklig jag med. Precis som jag blir av Aesthetic Perfection's "Summer Goth", och covern på "Only You" med synth-gruppen And One. Jag vet, jag vet. Inga fler låttitlar. I min enfald tänker jag ju att folk ska bli nyfikna och lyssna, men... jag har lärt mig att det inte funkar så. Eller...? Tack för att du lyssnat på mig i alla fall. Och vill du lyssna vidare så finns Spotify-länkar nedan. "Jag har aldrig sett en orm" James & Karin "Dressed for success" Roxette "High" Lighthouse Family "Don't Get Any Closer" Bebe Rexha "Whataya Want from Me" Adam Lambert "Egoist" Kent "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull" cover med Imperiet "Svart Snö" Kent "Hoppa hare" James & Karin "Summer Goth" Aesthetic Perfection "Only You"  cover med And One

"Att du är så positiv är ett under," sa en närstående till mig härom dagen. Det gjorde mig glad, men är det faktiskt så? Jag vet inte. Jag tycker inte att jag alltid är så positiv, men vem är det? Jo, sen är det sant, jag har lite mer på mitt fat än vad medelsvensson har, kanske fungerar inte det inte att säga så. Jag har ju för länge sen insett att jag inte kan jämföra mitt liv med de flesta andras. Hm. Nå, det är ju svårt för någon att göra. Jag menar, hur väger man ett liv mot ett annat, även om förutsättningarna är hyfsat detsamma? Upplevelsen av ett liv beror ju inte bara på omständigheterna, utan även på känsligheten hos personen som lever det. Yttre omständigheter, inre omständigheter, känslighet. Allvarliga händelser i livet, tillfälliga boost och cool-downs. Det är komplext. Kanske ska vi bara lägga av med "Jag hanterar mitt liv bättre än grannen", eller vad säger ni? Alla små saker som påverkar bildar ett komplext nätverk, med korsbindningar och återvändsgränder; hur ska man som utomstående ha en chans att förstå? Inte en chans att vi kan döma hur väl grannen hanterar det liv de har fått. Döm inte din nästa. Jag är glad om folk inte dömer mig. Ibland känner jag mig bara som ett besvärligt sjukdomsfall. Som att jag är bipolär. Att det definierar vem jag är. Ibland inser jag istället att det inte är sant. Det är inte sant. Jag är inte min sjukdom. De dagarna kan jag vara lite försiktigt optimistisk. Positiv. Jag har ett stadigt fat att hantera, men jag kan göra mitt bästa för att få ihop det. Men när jag är negativ? "Jag kommer aldrig bli pigg igen - ett liv i dimma." "Det är ingen mening med att hålla kontakten med folk, de är ändå inte intresserade av mig." "Jag är kroniskt sjuk, jag kommer aldrig bli frisk." Meep, meep,meep! Larmet går. Det här är nedbrytande tankar, som bara kommer föra mig längre ner. Tankarna styr vad vi känner. Full stop, ny kurs. För mig är det - idag - två saker som räddar mig från att gå på grund. Den första heter "Peppermint Winter" i version av VoicePlay. Julsång, javisst, men ever so sweet. Peppermint Winter with VoicePlay (Spotify) Peppermint Winter with VoicePlay (YouTube) Den andra är älskade Spikka: Vet ni... Acapella-playlisten fortsätter, Spikka får en godis och är så söt att det nästan gör ont i en. Och jag? Jag mår mycket bättre. Försiktigt positiv, faktiskt. Det ska nog bli en bra dag det här. Jag har förtröstan.