Jag har autism. Jag är en högfungerande, intelligent och kreativ autist. Och autister har generellt specialintressen där de är exceptionella. Borde inte jag också ha det?
Jag har funderat. Man kan ju byta intressen. Mina nagellack kanske var ett sådant? Jag vet och kan en del, och har närmare 500 nagellack... Eller mitt skrivande? Jag kommer definitivt i hyperfokus när jag skriver. Det har blivit fyra tjocka böcker och massor av kortare berättelser trots allt.
Men ändå... Det skaver lite. Det känns inte som att det passerat ett "normalt" intresse. Man måste inte vara autist för att skriva en bok, och det finns gott om hoarders som inte är ett dugg autistiska. Inget av det är saker som får folk att stirra och säga "Hur kan du det?!"
Det är inte heller något som jag pratar oupphörligt om, även när omvärlden visar totalt ointresse. Något som jag är fullkomligt besatt av, dygnet runt. Nej, jag är nog en av dem som saknar specialintresse...
Och sen härom dagen, så bara föll det ner i huvudet på mig. Musik. Jag förstår inte att jag inte sett det tidigare.
Musiken har funnits med mig i hela mitt liv. Lyssnat och sjungit med. Från det att jag inte själv kunde starta kassettbandspelaren, via den fristående cd-spelaren och vansinniga mängder cd-skivor, till dyra högtalare av god kvalitet, equalizer och Spotify's oändliga utbud. När det gäller mina 500 nagellack kan man nog hävda att jag passerar som hoarder. Men när det kommer till musik? Hoarder räcker inte till, jag är som Kakmonstret. Jag vill varken ha lite, mycket eller mest. Jag vill ha allt.
Jag sjunger glatt på James & Karins låt "Jag har aldrig sett en orm", så fort ormar kommer på tal. Sambon gråter lite, inte för att jag sjunger dåligt, men för att han verkligen, verkligen är trött på James & Karin. "Undrar om de är låååånga?" sjunger jag vidare, oförmögen att hindra mig själv. Albumet "Djurens Brevlåda" kom ut 1979. Det känns tryggt att säga att min prägling på ormsången utspelades tidigt.
Det som är intressant är att jag idag, drygt 40 år senare, fortfarande kan sjunga de här sångerna. Utantill. Precis som Roxettes "Dressed for success" från "Look Sharp" (1988), Lighthouse Family's "High" ("Postcards from Heaven", 1997) eller... Jag gör det igen, eller hur? Ingen vettig människa är intresserad av att jag släpper massa artister och titlar omkring mig. Jag har en kompis som brukade läsa min offentliga dagbok online, men om han såg att det kom musikprat så lät han bli att läsa inlägget. Hur många av er är fortfarande med mig?
Musik är mitt liv. Det tog ganska lång tid (typ 40 år eller så) innan jag insåg att andra människor inte lyssnar på musik konstant. Så konstigt. När jag går upp på morgonen, innan jag ens hunnit till kaffe och kläder, sätter jag på Spotify. Lämnar jag lägenheten stoppar jag in lurarna i öronen och lyssnar - på promenaden, på bussen, i affären... På kvällen stänger jag av datorn (och musiken) det absolut sista jag gör. Ibland sätter jag på en kort playlist på mobilen och lägger den på nattduksbordet så jag kan somna till musiken. Spotify rapporterar lyckligt att jag tillhör de översta 0,4% i världen som lyssnar mest.
För mig är musik fysiskt. Beroende på låt så reagerar jag olika. Det vanligaste är att håren reser sig på kroppen på mig. Testa till exempel "Don't Get Any Closer" med Bebe Rexha. (Vänta på basen i första refrängen.) Eller som första gången jag hörde "Whataya Want from Me" med Adam Lambert (eller "Egoist" med Kent, när den släpptes) - tårarna bara strömmade ner för kinderna på mig.
Sen har vi de låtar där det blir trångt i bröstet, och det nästan är svårt att andas, som till "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull". (Imperiets version är bra, Thåström vet som vanligt vad han gör.) Och slutligen, den där fantastiska känslan, som en elektrisk puls som går genom kroppen på mig. Börjar från huvudet och fortplantar sig sprakande ut genom kroppen. Extrem njutning - outspädda endorfiner, jag lovar. "Svart Snö" med Kent framkallar det här, om och om igen. Ja. Musik är en fysisk upplevelse.
Det är något med basgången. Hur kompet ligger. Sångarens/sångerskans röstkvalitet - liksom hur röststämmorna är placerade i förhållande till varandra. Uppbyggnad. Och sen, förstås, när den växande energin släpps lös...
Slutligen texten, låt oss för allt heligt inte glömma texten. Finurliga, vackra, sorgliga, hårda, roliga; alla med ett budskap som får dig att stanna lite.
"När det känns som om du gjort allt, sagt allt, men inte får några svar
När det känns som om ditt bästa inte är tillräckligt bra
När fördämningarna brister och du håller tillbaka en stormflod
När verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod"
"Svart Snö" av Kent
Mycket bättre än så blir det nog inte.
Musik gör mig lycklig. Musik får mig att skratta högt. Musik får mig att gråta. Musik får mig att rannsaka mig själv. Musik ger mig hemsk ångest. Musik ger mig aha-upplevelser. Musik får mig att växa som person. Musik får mig att höra till. Musik får mig att städa. Musik får mig att slappna av. Musik får mig att förstå; mig själv, andra och världen runt omkring mig. Jag har sagt det tidigare, i andra sammanhang: "Ett liv utan kaffe skulle vara outhärdligt. Ett liv utan musik är inte tänkbart."
"Vem är det som hoppar hare i skogen?" sjunger Karin Liungman lyckligt. Jag blir lite lycklig jag med. Precis som jag blir av Aesthetic Perfection's "Summer Goth", och covern på "Only You" med synth-gruppen And One. Jag vet, jag vet. Inga fler låttitlar. I min enfald tänker jag ju att folk ska bli nyfikna och lyssna, men... jag har lärt mig att det inte funkar så.
Eller...?
Tack för att du lyssnat på mig i alla fall. Och vill du lyssna vidare så finns Spotify-länkar nedan.
"Jag har aldrig sett en orm" James & Karin
"Dressed for success" Roxette
"High" Lighthouse Family
"Don't Get Any Closer" Bebe Rexha
"Whataya Want from Me" Adam Lambert
"Egoist" Kent
"Balladen om Briggen Blue Bird av Hull" cover med Imperiet
"Svart Snö" Kent
"Hoppa hare" James & Karin
"Summer Goth" Aesthetic Perfection
"Only You" cover med And One
Comments