Psykisk ohälsa - i stort och smått

Jag lever ett liv med en ständigt närvarande bipolär sjukdom. Även de dagar då symptomen är få påminner mina ständiga mediciner mig om saken. Psykisk ohälsa. Och just nu? Det är lite tungt just nu. Jag befinner mig på slutenvård. Oklart för hur länge.

Men jag är glad att jag är här; ett ställe att läka, ett ställe att vila. Inga kvävande måsten, inget tungt vägande ansvar. Personalen är professionell och fantastisk, maten är underbar, de andra patienterna trevliga och sängarna... tveksamma.

En av de stora problemen med att vara här är att acceptera det. Att inte försöka förneka sin situation. Att ta emot hjälp.

---

Och så är det ofta för oss alla när vi hamnar i svårigheter av något slag. Det är svårt att stanna upp, man vill inte acceptera förlusten, sjukdomen, oturen - vad det nu är man är drabbad av. Hamnar man i situationen där man börjar förneka problemet är man ute på hal is. "Nej då, födelsemärken ska se ut så". "Han menade det inte, det var en engångsföreteelse." "Men det var ju pengar jag ändå hade över, då gör det inget att jag spelade bort dem." Jag överlåter åt Cassandra Clare att kommentera det:

“This is bad,” said Jace.

“You said that before.”

“It seemed worth repeating.”

Men om man ändå hamnar så långt är det oftast en sak som man verkligen behöver: hjälp. Däri ligger två svårigheter i sig; att be om hjälp och att ta emot hjälp. Båda två kan vara nog så svårt.

I det första fallet är det ofta känslan av att inte vilja vara till besvär som sätter käppar i hjulet. Varför är vi sådana, så många av oss? Annars spökar också ofta en rädsla för att visa svaghet. Blotta sig själv. Där har vi åter igen överlevnadsinstinkten som kickar in. Inte visa flocken svaghet - då åker man ut.

Men att ta emot hjälp är inte heller en dans på rosor. För en del är det stoltheten som står i vägen. Ibland är det känslan av att man inte är värd det. "Inte ska väl jag..." Eller så är man inte redo. Inte klar med sin förnekelse. Oftast behöver man ännu mer hjälp då. Men att tvinga på någon hjälp är generellt svårt...

---

Jag får bra hjälp. Försöker att processa, förstå. Att acceptera.

Det finns många saker i mitt liv som jag är missnöjd med. Saker som jag sörjer, saker som jag inte klarar av att möta, saker som helt enkelt bara gör ont. Som det ser ut nu finns det en hel del som faktiskt inte går att göra något åt. Men en del av det kan jag konfrontera. Med acceptans.

Men för att använda mig av acceptans behöver jag en sanning att acceptera. Att möta. Personalen har jobbat med mig, hjälpt mig se nya vägar, nya sanningar. Där jag tidigare hade en bubblande sörja av rädsla, misstankar, oro och osäkerhet har jag nu en relativt slät yta. Förståelse. Visshet. Visst krusas den ibland, men jag har någonstans att börja. Vattendraget jag har framför mig är kanske djupt och brett, kanske tycker jag inte alls om det, men det behöver jag inte göra. Jag behöver bara acceptera att det finns där, och att det ser ut som det gör. Så nu jobbar jag på att acceptera. Saker jag vet, och saker jag känner.

Det är svårare med sådant som andra vet och känner. Jag kan acceptera mina tankar, men hur ska jag kunna tala om vad någon annan vet? Vad någon annan känner? "Då är det bra att fråga," sa en klok man till mig. Men tänk om det blir fel svar? Vissa frågor vill man inte ha svar på.

Jag skulle vilja avsluta med något som är applicerbart på så mycket mer än 12-stegsprogram.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,

mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Må ni alla få sinnesro.

---

PS. Vi fick fruktsallad till kvälls-fikat ikväll. Riktig, hemmagjord fruktsallad. (Med vispgrädde för den som ville ha det.) De skämmer bort oss. Jag är väl omhändertagen.