Inspiration

I morse satte jag mig vid datorn och kände; "Jag vill skriva". Men jag visste inte vad. Så jag satte mig ner och bara skrev. Och titta, det blev en prompt! (Prompt = ett kortare stycke, ibland bara något enstaka ord, som fungerar som inspiration för någon annan som skriver.)

Ni som skriver, eller har skrivit, ge det ett försök. Ni som inte skriver, och som aldrig skrivit något; ge det också ett försök. Se vad det blir. Det är skönt att skriva. Kanske blir det bara ett A4 till, kanske inte mer än fyra rader. Det är tillräckligt, ingen kan kräva mer. Kanske blir det en bok? Då vill jag ha en plats i tack-sektionen.

Men, till berättelse-utdraget/prompten/textstycket:

"Kommer hon inte snart,” tänkte han oroligt. Eller ja, Symphonus skulle aldrig vara orolig, speciellt inte över en kvinna, men… Han var otvivelaktigt lite… missnöjd. Ja, missnöjd var ordet. Han skulle aldrig ha litat på att hon skulle komma till mötesplatsen i tid – eller komma alls – och dessutom ha med sig Pumpen. Han kände hur luften stockade sig lite i halsen på honom vid tanken på det legendariska föremålet. Tankspritt lyfte han höger tumme till munnen och började oroligt gnaga på nageln. Han såg inte ut som en av Kungadömets skarpaste hjärnor, och det var han kanske inte heller, men han var helt klart en av de mest beryktade. De syntes inte heller.

Men en suck tog han av sin svarta lilla mössa. Under hela sin karriär hade han alltid haft en likadan mössa. Jo, han hade bytt ut dem allt eftersom de blev utslitna, men de hade alltid sett likadana ut. Kullen var av stickad svart bomull, sen en kant i filt så intensivt svart att vissa viskade om att den var färgad med beridium, och till sist en blodröd liten fjäder över höger öra. Billiga kopior fanns numera att köpa i de flesta leksaksaffärer. Det kändes konstigt nog som det ultimata beviset på den framgång han haft i Kungadömets tjänst.

Rosita vände och vred på föremålet i sina händer. Det såg inte ut som någon pump hon någonsin sett. Mer som en snäcka; en pärlemorvit snäcka som skimrade i ett spektra av pastellfärger. Ärligt talat var hon inte riktigt säker på hur man faktiskt använde den, ingen hade tyckt att hon behövde veta det. Kanske lika bra. Hon kände sig själv väl nog – och det gjorde även hennes uppdragsgivare – för att veta att hon antagligen hade dukat under för frestelsen efter tio minuter.

Hon reste sig från stolen på uteserveringen bakom kyrkan. Slängde några mynt i dricks på bordet och gick därifrån. Pumpen var insvept i sin duk och låg säkert i benfickan på hennes alldagliga byxor. Hennes läppar böjdes uppåt i ett förnöjt leende när hon mindes hur hon hade lyckats få Pumpen i sin ägo. Självklart hade ingen misstänkt henne för en sekund, och det var därför hon hade blivit utvald. Hon var kanske inte lika ryktbar som Symphonus, men hon hade just därför möjligheter som han saknade. Att vara bättre lämpad – och dessutom mer framgångsrik – i ett uppdrag än den store äventyraren… Det förnöjda leendet djupnade och hon skrockade belåtet. Hon var mycket nöjd med sig själv.

Kanske just därför lade hon inte märke till den blonde mannen som svängde runt kyrkan bakom henne – samma väg som hon just kommit. Samma man som satte sig ner två bord bort när hon köpte sitt kaffe. Han iakttog henne envist bakifrån, och det var uppenbart inte för hennes kvinnliga former. Han kliade sig irriterat i det centimeterlånga skägget, som om han var ovan vid det, och återgick till att stirra på Rositas benficka."

Nå, då är det ju bara en fråga kvar - vad ska mästerverket vi skriver heta? Jag har några förslag nedan, vilka tycker du är bäst? Jag ser gärna era förslag också; kommentarsfältet är erat!

Vad ska berättelsen heta?

"Sången om Rosita och Symphonus"
"Legenden om Pumpen"
"Kungadömets fall"
"Symphonus äventyraren"

You can vote for more than one answer.

Inspiration

Senaste inlägg

1 Comment