Insikter om åsikter

Idag har jag lärt mig något nytt. Jag har lärt mig vad rasism är.

Jovisst, visst kan jag definitionen för rasism, visst är jag medveten om hur skrämmande vanligt det är. Jag vet vad det handlar om. Jag vet hur det uttrycker sig. Jag vet hur det låter. Jag inser hur hemskt det måste vara att bli utsatt för det, och har kämpat med näbb och klor för att förhindra och motarbeta. Och ändå - skulle det visa sig - har jag inte förstått.

Jag stod och väntade på bussen, och en man med en ölburk reser sig från sin plats. Jag tänker inte upprepa vad han sa, men han vände sig tydligt till de mörkhyade på busshållplatsen, och... nej, det var extremt obehagligt. För mig. Random svensk som råkade befinna sig där. Ärligt talat, om han inte hade gått sin väg ganska snabbt hade jag nog ringt polisen

Och sen såg jag henne. En ensam ung kvinna med mörk hudfärg som satt på en av bänkarna. Blicken är intensivt fäst rakt fram i ingenting. Spänd som en fjäder, men oh så behärskad. Plågsamt, otänkbart, sårbart behärskad. Det är oklart om hon tvingade sig själv att inte bryta i gråt, eller om hon bara kämpade för att inte visa alla de andra känslor som troligtvis exploderade i henne. Förövaren går därifrån med sin ölburk, hon blir kvar med skammen. Utpekad, underkänd, och tvingas lyssna och återuppleva när folk runt omkring henne började tissla och tassla om vad som har hänt.

Att se henne var som ett svärd i magen. Och helt plötsligt förstod jag. Kände jag. Inte bara hade åsikten att man inte kunde behandla människor så. Att det inte bara var principiellt fel utan fel på alla fronter. För en bråkdel av en sekund gavs jag ett smakprov på vad rasism åstadkommer. Sådan smärta vill jag aldrig se igen hos en av mina medmänniskor. Aldrig.