Bipolär nystart

Bipolär motsvarighet till gungan på bakgården

I ett tidigare inlägg pratade jag om att det går upp och ner i livet, och att det är naturligt. Det är det. Precis som att det är naturligt för mig att det går upp och ner i mitt liv. Bara det att jag har bipolär sjukdom, och det medför fluktueringar på ett helt annat sätt.

De senaste sex månaderna har det varit mycket turbulens. Det kan bero på - och är dessutom ganska troligt - att min läkare och jag beslöt att göra ett försök med att sätta ut en medicin. Låt mig förklara:

Jag hade lidit av svår trötthet i många år, och det hade tagits prover och gjorts undersökningar. Nästa steg var utredning på specialistmottagning i Stockholm. Men den här medicinen, man kunde ju bli trött... I våras gjorde vi ett försök.

Efter några månader såg vi resultat. Jag låg inte till sängs i flera timmar varje dag, och när hösten kom orkade jag lika mycket som någon annan. Det var berusande. Tyvärr tenderade jag istället att ha en dygnsvila på två timmar. Mitt mående svängde alldeles för mycket.

Sjukhusvård. Ny medicin sattes in, gammal sattes ut, nya ordinationer, ännu mer nytt. Inget hjälpte. Mitt mående fortsatte att fluktuera bortom kontroll. Jag började inse att något måste göras. Så igår satte jag mig ner och författade "En omsorgsfullt utarbetad plan". En livsplan.

Min plan är inte enkel, och inte kort, men den bör vara effektiv. Mycket rutiner, många nya regler. Regelbundet med motion, mat och sömn. Hålla uppe social stimulans, och lära mig vad mina styrkor och svagheter i vardagen ligger. Vara noga med mediciner. Det blir ett A4 när det är klart.

Idag träffade jag min läkare. Vi kretsade kring grötfatet lite, jag hade andra frågor som jag ville reda ut först. Men sen kom vi till frågan om mitt mående, och vi sa mer eller mindre i kör: "Jag har funderat, jag tycker att vi sätter in den gamla medicinen igen." Båda var vi lite ledsna, vi visste ju hur biverkningarna ser ut, men vi är överens om att det är värt det. Att vara trött och må bra är faktiskt bättre än att vara en levande jo-jo.

Stiltje

Så nu sitter jag här. Första tabletten är svald och jag är på väg tillbaka. Till ständig trötthet och ständigt oförstående. Frasen: "Men du låter ju så pigg!" borde förbjudas i lag. Ett liv där allt handlar om att spara energi. Där inte mycket händer, och där skedarna alltid är för få. Ett liv i frustration, men också i balans.

Och betänk; å andra sidan slipper jag hallucinationer, psykoser, katastrofalt dåligt självförtroende, bråddjupa depressioner och en ständig irritabilitet som driver sambon från vettet. Min omgivning kommer uppskatta det, jag lovar. Och jag? Jag tror att det är värt det.

I somras öppnades en dörr för mig, med möjlighet till ett liv med normal energimängd. Fantastiskt. Men nu... Nu sitter jag här, med huvudet bortvänt, och hör hur den öppna dörren glider igen och noggrant stängs. Jag suckar... och funderar. Om det är snöstorm och -25 grader ute, och man själv sitter inne vid brasan, då är det inte så dumt om dörren stängs. Eller hur?