Annorlunda

Jag funderade lite på det där med att känna sig - oavsett om man är det eller inte - annorlunda. Det finns väl egentligen två alternativ där.

Dels har vi alternativet när du tycker att folk måste uppfatta dig annorlunda. Kanske blir du osäker på dig själv, vet inte om du passar, håller måttet. Oron dyker upp, oro och eventuellt rädsla. Det är bäst att vara som de andra djuren i flocken trots allt, annars man kanske blir utstött, får ingen mat... Nej, det ligger djupt rotat i oss att vara som alla andra, och sen kan vi prata om individualitet hur mycket vi vill. Vissa saker har vi bara med oss. Oron för att vara annorlunda är naturlig. Även när den bara finns i ditt huvud.

Alternativ två är lite mer reell. Det är när andra tycker att du är annorlunda, avvikande, rent av fel. Onormal. I det här fallet ligger ju inte problemet hos dig, även om det är du som får ta konsekvenserna.

Det kan vara kommentarer som skiljer en från den stora massan, åsikter om ditt utseende eller helt enkelt en tillfällig utestängning ur gruppen. "Visste du inte det, det vet ju alla.", "Stilen du kör med är väl inte så passande precis.", eller att resten av gruppen diskuterar något som du inte förstår alls. Det svider till, men det är väl egentligen ingen skada skedd. Du har bara den där gnagande känslan av att inte riktigt vara som de andra. Att vara utestängd från det som är normalt. Kommer jag bli utan mat?

En sak som är lite intressant när man diskuterar "normalt", och att tillhöra gruppen, är att det beror ju på vilken grupp man hänvisar till. En kvinna med svarta kläder, lila hår och svart smink passar dåligt i det som vi till vardags kallar "det normala samhället". Men det finns ju subgrupper, till exempel där man bär svarta kläder och svart smink. Problem solved? Men nej. För subgrupperna har sina egna regler. Vilka svarta kläder man ska ha, hur sminket ska vara lagt. Vad man vet och vad man tycker. Subgrupperna - som ofta tar avstånd från den "exkluderande, normala världen" - är precis lika osäkra vatten att navigera. Oavsett hur flocken ser ut finns normen där.

Och det här gör oss lite sköra i kommunikationen med varandra, eftersom vi tenderar att skaffa oss åsikter utifrån det här. Inte bara utifrån hur normen ser ut, men hur vi uppfattar den. Människan har en tendens att säga "jag har rätt så du måste ha fel" - logisk slutledning som tagit en tragisk vändning. "Så här uppfattar jag det, hur är det för er andra?" är mycket ovanligare.

Det här kan generellt uppkomma av lite olika anledningar. Låt oss betänka det fiktiva exemplet om att ha svarta eller vita strumpor. Först har vi den faktiska normen: "Alla mina kompisar har vita strumpor, alltså måste det vara fel med svarta strumpor." Men sen börjar det slira lite. "Jag har inte tittat efter, men vita strumpor är ju snyggast, så det är klart att alla mina kompisar måste ha vita strumpor. Vilket gör svarta strumpor fel." Vilket slutligen tar oss till flockens alfa: "Jag tycker om vita strumpor. Alla ska ha vita strumpor. Svarta strumpor är fel. Flocken tycker om mig, så det är min åsikt som gäller."

Hur kommer man åt det här? För det är ju inte ett idealt sätt att fungera. Dels finns det ett uttryck som klumpigt översatt betyder ungefär "Bara för att jag inte delar din åsikt betyder det inte att den är fel". Tolerans. Jag förstår inte att det är jag som säger det här, men det är inte alltid så att det bara finns ett absolut rätt.

Sen handlar det ju också om trygghet i sig själv. Att tro på sig själv, stå upp för vad man känner, tycker och tänker. (Utan att tvinga andra att ha vita strumpor.) Oavsett hur viktig flocken är så finns det ingen annan som ska - eller kan - leva ditt liv åt dig.

Men om man nu ändå drabbas av flockens brist på tolerans, av utestängning, av att vara annorlunda - räds inte. Man kan äta skalbaggar. Mycket protein, och kan rent av komma chokladdoppade.